Klipphörnan i Sala drivs av Ann-Sofie Nilsebo, som redan som liten visste att hon ville bli frisör. Redan några dagar efter den 3-åriga utbildningen, öppnade hon 1994 tillsammans med en kompis sin egen salong. Något hon själv mest såg som en rolig utmaning, medan andra undrade hur hon vågade. Men allt gick bra och idag, 17 år senare, har hon två anställda, Mia och Jonna, samt en tredjeårselev Sara som gör sin praktik på salongen. Förutom de traditionella frisörtjänsterna, inklusive hårförlängning och bruduppsättning, erbjuder salongen även klassisk massage, genom Mia, som är utbildad massör.
Att branschen förändrats sedan Ann-Sofie började jobba som frisör tycker hon märks på flera sätt. Idag vill kunderna mer försöka hitta sin personliga stil, medan det var mer vanligt tidigare att klippa sig i den frisyren som var mest på modet, ex pagen på 90-talet. Även om det också idag finns starka trender som styr både hår- och klädmodet vill de flesta ändå sätta sin personliga touch på just sina kläder och frisyr. Vilket hon som frisör tycker är extra roligt, eftersom det skapar utrymme för betydligt mer kreativitet. Men givetvis finns det också kunder som hittat en frisyr de trivs med och gärna inte gör några förändringar, och det får man som frisör självklart acceptera.
Kundkretsen är väldigt blandad och i alla åldrar. men mestadels består nog kundkretsen av kvinnor, vilka bor både i Sala och i omkringliggande orter. Men salongen har även kunder som kommer lite mer långväga ifrån, ex Uppsala och Stockholm.
Ann-Sofie älskar verkligen sitt jobb, men efter en halkolycka ute för ca 2 ½ år sedan, där hon skadade sin högra hand, har hon nu börjat utbilda sig till frisörlärare. Detta för att kunna avlasta handen lite genom att variera salongsjobbet och lärarjobbet. Det hon anser gör jobbet så roligt och speciellt och som gör att hon fortfarande älskar sitt jobb är framförallt alla härliga kunder hon möter varje dag. Det är dessutom ett positivt jobb då man får mycket feedback från nöjda kunder. Och ett väldigt varierat yrke, ingen dag är ju den andra lik och man får ju ständigt träffa nya människor.
